Vi är omgivna av asfalt, inte minst i Stockholm. Bara i Stockholms innerstad är de drygt 1000 gatorna belagda med uppåt 35 mil asfalt. Asfalt som klarar tyngden av de tusentals fordon som dagligen fraktar varor och människor ut och in genom tullarna.

Det är mindre än 150 år sedan den första gatan i Stockholm asfalterades, men på den tiden har det hunnit hända mycket, precis som med samhället i stort. På många sätt kan man säga att asfalten möjliggjort stora delar av vår moderna historia, med den rörlighet och handel som den bokstavligen lagt grunden för. Idag är det en självklarhet att en ny väg ska asfalteras.

Lite historia

Faktiskt finns belägg för att asfalt använts som beläggning på vägar långt tillbaka i forntiden. I Bagdad på 700-talet f.Kr gjorde den rika tillgången på olja att man kom på ett sätt att blanda den med smågrus och få asfalt, som användes till att belägga vissa gator. Sedan har asfalten sporadiskt dykt upp genom historien. Den första gatan i Stockholm som asfalterades var Stora Nygatan, och året var 1876.

Det material som kom att användas för att klara den alltmer tunga stadstrafiken i början av 1900-talet var dock inte asfalt, utan gatsten. Kullerstensgatorna blev ett allt vanligare inslag på Stockholms gator (och är det i viss mån fortfarande, framför allt i Gamla Stan), och först på 50-talet började man på allvar asfaltera Stockholms gator.

Vad är asfalt?

Asfalt består av krossad sten som hålls ihop ihop av ett bindmedel. Fram till på 1970-talet användes tjära som bindmedel, precis som det gjort ända sedan perserna använde det på Bagdads gator. Numera används bitumen (som uttalas med betoning på u:et) som är ett bindmedel bestående av kolväten och framställs ur petroleum. Bitumen gör asfalten hållbar men också flexibel. Ju varmare det är, desto mjukare blir asfalten och i varma länder används en hårdare form av bitumen än i Sverige, eftersom vägarna annars blir för mjuk och det bildas hjulspår. Den asfalt vi använder i Sverige är anpassad till vårt klimat.

Användningen av bitumen har gjort asfalten mer miljövänlig, till skillnad från den variant med tjära som användes tidigare och som avgav miljö- och hälsofarliga kolväteämnen. Numera avges knappt några skadliga ämnen vid vägbeläggning med asfalt, och det mesta av det om utsöndras fångas upp med filter i maskinerna.

Hur asfalterar man en väg?

Som med mycken annan form av ytbehandling är ett noggrant underarbete av största vikt vid för att en asfaltering ska bli lyckad. En duktig asfaltsläggare ägnar största delen av tiden till underarbetet. Man börjar med schaktning och packar småsten med vält för att få en tät och jämn yta. Därefter lägger man ett materialavskiljande lager av till exempel geotextil, som hindrar fukt från att tränga upp. Efter det läggs ett grundlager, som kan bestå av asfalt. Eftersom asfalt är 100% återvinningsbart används ofta återvunnen, korsad asfalt som förstärkningslager under ytskiktet.

Därefter läggs asfalten ut. Nuförtiden sköts det mesta av asfalteringsmaskinen, men det är mycket viktigt att asfalten läggs ut i ett långsamt, jämnt tempo. Varma dagar kan temperaturerna vid asfaltering nå upp till 50-60ºC, vilket så klart ställer hårda krav på den som arbetar med asfaltering. Precis som med betong krävs att ytan lämnas orörd, minst några dagar men helst en vecka innan trafik tillåts på vägen.

Vägunderhåll

Man brukar räkna med att på en tungt trafikerad väg kommer ett nytt asfaltslager behöva läggas vart 6:e till vart 10:e år. På ytor där trafik inte förekommer, som till exempel innergårdar och skolgårdar, räcker det med att asfalten byts ut vart 20:e år ungefär.